Ett till steg mot ökad övervakning

Det närmar sig nu ett avgörande om det omförhandlade PNR-avtalet i Europaparlamentet. PNR (Passanger Name Record) eller passagerardata innehåller inte bara namn och kontaktuppgifter på de personer som flyger, utan även annan information som samlas in i samband med resandet. Det är oroväckande att den trend som startade efter 9/11 med mer och mer långtgående statlig övervakning än så länge inte har brutits. Den första upplagan av detta förslag avvisades av parlamentet, på grund av att det var en för stor inskränkning i den personliga sfären. Det är nu en omgjord text som kommer att läggas fram för parlamentet, dock verkar det inte som att några verkliga förändringar har gjort, om man får tro Sophie in’t Veld (liberal MEP från Nederländerna).

Frågan gäller inte bara vilken information som ska sparas och samlas in, utan även hur länge, samt om rättsväsendet ska få automatisk tillgång till uppgifterna eller om uppgifterna ska behöva begäras ut. Idag är det till exempel så att svensk polis och tull kan begära ut information om olika misstänkta individers flygresor. En automatisk tillgång till uppgifterna ger helt andra förutsättningar. I det ursprungliga förslaget som parlamentet avvisade var utgångspunkten att automatisk tillgång skulle ges till rättsvårdande myndigheter.

Den grundproblematik som oroar mig är att många nya förslag tillkommer som hotar den personliga integriteten utan egentlig evidens för deras nödvändighet eller för att de faktiskt kommer att vara till hjälp. En del debattörer, så som Stewart Baker (tidigare på NSA och department of homeland security), tenderar dessutom att peka ut enskilda händelser och därefter föreslå generella lösningar. Som när Baker refererar till hur det misslyckade attentatet mot ett flygplan på väg till Detroit den 25 december 2009 skulle ha stoppats med PNR. Till börja med är detta är hypotetiskt. Vidare borde man ställa sig frågan om det är ett effektivt sätt att bekämpa terrorhot på samt om nyttan av insamlandet av denna information står i proportion till den skada som kommer att uppstå som följd.

Jag hoppas att parlamentet än en gång sätter ner foten om det inte är så att man gjort märkbara förändringar jämfört med det tidigare förslaget.

Tunisiens sak är vår

Ingen har nog missat utvecklingen i Tunisien den senaste tiden. Nu infinner sig en nervös väntan om vad som händer nu. Som flera har varit inne på, är det otroligt viktigt hur Europa reagerar och tar chansen att stödja en demokratisk utveckling.

Än är inget klart och inget är givet, men vi ser redan hur oroligheterna och möjligheten till förändring i andra länder redan har spritt sig. Gaddafis kommentarer är som alltid aningen tragekomiska på sitt sätt. Men det är positivt att det finns tecken som tyder på att fler nu vågar protesterai Libyen. Men det gäller att vara realist, inget är fortfarande klart i Tunisien till att börja med.

Det är otroligt viktigt att EU nu erbjuder speciella erbjudanden till just Tunisien för att premiera demokratisk utveckling. T ex, generösa erbjudanden om handelsavtal (kanske locka med tillgång till EU:s inre marknaden) givet att Tunisien lyckas med en demokratisk utveckling. Sveriges regering bör driva på i EU att se till att ge både symboliskt och praktiskt stöd för att gynna en demokratisk utveckling. Det kan vara statsbesök och ekonomiska morötter, men viktigt att det går snabbt.

Utveckling är otroligt spännande, en demokrati i nordafrika skulle förändra otroligt mycket i hela regionen. Det skulle tvinga fram en diskussion om EU:s potentiella utvidgning och även skapa en diskussion kring hur man kan understödja fler länder att utvecklas mot demokrati, som tidigare endast varit vaga drömmar. Nu finns det ett chans att den utvecklingen är praktisk möjlig i närtid. Men det kräver att EU hjälper till.

Systemfel

Dagens ledare i DN tar upp den mycket oroande utvecklingen i Ungern kring deras yttrandefrihet. Det behövs verkligen att fler kritiserar hur olika EU länder utvecklas för tillfället. Ungern, Frankrike, Italien, Malta och Grekland är bara de mest extrema exemplen på länder som har infört lagar eller system som allvarligt hotar människors fri- och rättigheter.

Men att utvecklingen inte stoppas är framförallt ett systemfel. Att Ungern just nu är ordförande för EU är en konsekvens av att Europa har bevarat det roterande ordförandeskapet inom unionen. Visserligen har precis som DN påpekar ”ordförandeskapet inte samma politiska tyngd som tidigare”, men det påverkar ändå unionens arbete, så att nationella särintressen kan hindra utvecklingen inom Europa. Det är också tveksamt hur Europa ska kunna kritisera mindre fria staters brist på yttrandefrihet med Ungern som ordförande, med tanke på den medielag Ungern nyligen har stiftat.

Dels behöver de roterande ordförandeskapet slopas helt, dels behöver vi få en bättre granskning av grundläggande rättigheter inom unionen bara på det sättet kan vi ändra den utveckling vi ser i många länder. Det gäller fler områden än yttrandefriheten, men det håller inte att anse att bland annat yttrandefriheten ska vara en intern angelägenhet för medlemsstaterna. Fler EU-länder borde ställa sig upp och kritisera Ungerns lagstiftning.

Rödgrön EU-kompromiss

Så kom de rödgrönas EU-kompromiss. Det är en kompromiss mellan 3 partier som har helt olika syn på Europa. Ja, (S) Njae (MP) och Nej (V) kokades ihop till en rörig kompromiss. Vänstern fick släppa på kravet om att lämna EU och MP var tvungna att acceptera att EU ska få en global roll. Dock är det inget EU-positivt program, vilket man naturligtvis inte kunde vänta sig. V och MP har tvingats acceptera EU men inte mycket mer. Det vill till exempel motarbeta en federal utveckling, det är ett vacker omskrivning på att de inte vill att makten i Europa ska flyttas närmre medborgarna. EU är långt ifrån någon perfekt organisation, makten ligger alldeles för långt ifrån medborgarna och det är i praktiken omöjligt att utkräva politiskt ansvar för fattade beslut. Därför behövs mer makt åt Europaparlamentet, bara då kan vi rösta bort politiker vi inte vill ska styra. Men detta är de rödgröna bestämt emot.

EU-minister Birgitta Ohlsson skrev en väldigt bra rapport angående de rödgröna partierna EU-politik. Strävar man efter en konsekvent EU-politik som tar ansvar för helheten, har en positiv syn på samarbete i Europa och vill att medborgarna ska ha mer inflytande i EU (mer federalism där parlamentet får makten) då är det Folkpartiet som gäller.

Fler som bloggar om detta: Andreas Froby

Grattis Malmström!

Regeringen har idag nominerat Cecilia Malmström till att bli Sveriges nya kommissionär efter Margot Wallström. Malmström är den mest erfarna och mest kompetenta personen i Sverige för detta jobb och det är otroligt roligt att hon får förtroendet. Jag tycker det är otroligt roligt att Sverige nu får sin första liberala kommissionär!

Nu gäller det hon får en bra portfölj!

Mer om detta finns här och här

Ledning mot ovisshet

Nu har den svenska regeringen sagt ja till Nord Stream efter att ha gjort rigorösa kontroller så att gasledningen inte påverkar miljön där den nu kommer att byggas. Frågan är dock om det inte krävs att fler aspekter tas in. För vad händer med det säkerhetspolitiska konsekvenserna för östeuropa? Det riskerar att leda till att Rysslands möjligheter att hota länder inom sin ”intressesvär” medan västeuropa inte behöver störas av strypta gasleveranser. Tyvärr verkar det dock som att regeringen på denna punkt inte hade något handlingsutrymme, Mark Klamberg skriver ”Däremot ser jag det som närmast omöjligt för Sverige att vägra ansökan med hänvisning till att gasledningen på något sätt skulle förändra den säkerhetspolitiska balansen i eller kring Östersjön. Något sådant tillåter inte havsrättskonventionen”. Problemet är därmed att Ryssland kan utnyttja Europas splittring i första läget och kan avtala med Tyskland utan att behöva oroa sig för de baltiska staterna och Polen, Putin kan tala med länderna var för sig och utnyttja att unionen inte har någon enad röst.

Läget kommer förhoppningsvis förändras i och med Lissabonfördraget (och en gemensam utrikespolitik), det viktiga är att Ryssland inte i framtiden ska kunna utnyttja olika länder inom unionen för sina egna syften. Visserligen är gas långt mycket mer miljövänligt än vad kol, olja, bensin och i vissa fall etanol. Men det innebär ett säkerhetspolitiskt problem, framförallt för länder i Rysslands närområde där Putin och hans gelikar är väldigt intresserade av att lägga sig i andras inrikespolitik. Bästa exemplet är kanske Ukraina. En tanke, antagligen för radikal för europeiska politiker, vore att godkänna en ökad import av gas från Ryssland i utbyte mot demokratiska reformer. Annars finns faktiskt andra alternativ borde från centralasien och från Europa som innebär mindre bekymmer och i fallet centralasien, större chans att knyta länder med osäker framtid närmre Europa och därmed öka chanserna för demokratisk utveckling.

Om vi nu promt ska vara mer beroende av naturgas, vilket jag är något tveksam till.

Ett försiktigt steg frammåt

Jag skrev tidigare på den här bloggen om att parlamentet vikt ner sig i förhandlingarna kring telekompaktetet, nu när förhandlingarna är avslutade verkar det ändå som att det till slut blev helt ok.

Kortfattat går kompromissen ut på att ingen kan stängas av från internet utan rättslig prövning innan. Dock finns det vissa undantag, t ex, om användaren bryter mot ansvändaravtalet samt i vissa akuta fall ska prövning kunna göras i efterhand. Från början krävde parlamentet domstolsprövning, detta har mildrats till rättslig prövning. Det ska bli spännande att se hur medlemsländerna väljer att tolka detta i implementeringen. Förhoppningsvis kommer inte frågan bli het i Sverige, men det kommer garanterat bli aktuellt i Frankrike där starka politiska krafter driver på för att kunna stänga av personer från internet. Men kompromissen innebär ett litet steg frammåt för integriteten, och gör det lite mer komplicerat för de som inte värnar friheten i samhället.

För mer läsning: Euractiv och SVD.