”Jag är inte konservativ, men…”

Denna fantastiska kommentar kan man idag hitta i Svenska Dagbladet, fast i lite annat format: ”Jag är inte alls motståndare till trenden att låta staden växa genom att bygga till på höjden eller förtäta på bredden. Däremot…”

Att ens försöka framstå som nyskapande, men att vid varje givet tillfälle argumentera emot nya högre hus är lite underhållande. Jag har aldrig sett en ledare från SvD med en mer progressiv syn på stadsplanering. Däremot är detta inte första gången ordet ”bevara” ekar från sagda institution.

Så, naturligtvis är det inte rätt att alltid bygga så högt som möjligt, lika lite som det är rimligt att i alla lägen säga nej till högre konstruktioner. Men det blir lite fånigt att ge sken av att man är för förnyelse, men vid varje givet tillfälle argumentera emot den.

Vad är att bygga med förnuft?

Dagens ledare i DN har den aningen intetsägande rubriken ”bygg med förnuft”, men själva ledaren var faktiskt rätt intressant. En liten försiktig passage om att hyresregleringen bör ses över och sedan att staden behöver växa, men  ”inom ramen för en större idé kring staden och dess utformning”. Detta är ganska sunt, vi behöver en idé. Men frågan är vilken idé.

Tyvärr så använts dessa ord allt för ofta som ett slagträ för att bevara enhetlighet i Stockholm eller för att argumentera emot nya projekt. Självklart ska man bevara vissa unika miljöer (Gamla stan t ex) men samtidigt måste man tillåta att staden växer på höjden, med nya arkitektoniska skapelser (Globen ansågs förfula stadens stadsbild när den byggdes, nu är den en del av den skyline som är så viktig att bevara) och nya centra behöver skapas

DN tar upp att fler och fler vill bo i innerstaden, men missar att ta upp den givna lösningen: bygg ut innerstaden. Om innerstaden byggs ut kan fler centra i staden skapas vilket också minskar den absurt hårda koncentrationen av trafik till centralen som idag finns. En stad med fler centra kan också bli en mer dynamisk stad med fler attraktiva områden som gör att priserna inte behöver skena iväg på samma sätt. Men det kräver att bygger ut kollektivtrafiken med fler knutpunkter (som man gör med tvärbanan t ex).

Tyvärr tycks DN ha smittats av sjukan att på något slags stadsromantiskt sätt vurma för lokala butiker. ”En stad är mer än dess enskilda delar. Och det är inte fler monotona miljonprogramsområden eller enorma köpcenter Stockholm behöver.” Visst miljonprogramsområdena var inte lyckade, och nu behöver vi bygga ihop dessa satelitförorter så att en levande stad ska kunna skapas. Men att lägga sig i huruvida det behövs fler eller färre köpcentrum förstår jag inte. Är det önskvärt att försöka styra människors val av var de handlar någonstans för att försöka uppnå en romantiserad bild av hur man vill att en stad ska se ut?

En enkel observation i innerstan ser att det finns gott om småbutiker som klarar sig och frodas. Detta kommer naturligt i en innerstadsmiljö med tät bebyggelse. Därför kommer det naturligt om innerstaden byggs ut. Men man ska inte värdera att detta skulle vara mer värt en ett köpcentrum, vi ska bygga en stad människor leva och bo i. Och om folk väljer köpcentrum framför att handla i mindre butiker är det inte något politiker eller stadsplanerare ska lägga sig i.

Att bygga med förnuft känns som ett rätt vagt begrepp, men det är bra att DN tar upp debatten om Stockholms stadsbild och utveckling. Själv hoppas jag dock att idén om stadens utveckling ska styras av blandad bebyggelse och en lite mer osentimental hållning kring stadens ”känsla” (dvs, köpcentrum, höga hus och andra saker som inte ”fanns förr”)

Fler som bloggar om detta: Peter Soilander

Skönhet och stadsplanering

Det nämns ofta att Stockholm är en otroligt vacker stad. Som stockholmsbo stämmer jag gärna in i det, staden är trivsam och det finns många platser som är vackra. Till och från förs också det en politisk debatt om att det vackra Stockholm måste bevaras, bevaras från att förstöras av nybyggnation och fula hus. I centrum för denna debatt befinner sig ofta skönhetsrådet i rollen som ett bålverk för vad som anses vara vackert. Det är inte helt oproblematiskt att i politiska sammanhang diskutera vad som ska anses vara vackert och inte vackert. Det riskerar till att leda till en skepsis mot nytänkande och mångfald, skönhetsrådet är kanske bästa exemplet på detta. De skulle aldrig tänka sig att ge sitt samtycke till något som var nytänkande eftersom det skulle bryta mot Stockholms stadsmiljö, vilket för skönhetsrådet inte bara behöver vara intressanta skapelser i glas utan det räcker med att färgen på en viss husfasad inte skulle stämma överens med andan i kvarteret för att de ska skrika i högansky. Om det finns en mall för vad som är vackert, är det bara logiskt att en institution vaktar mallen. Därför är det så farligt att diskutera kring vackert och fult i en stad, dels för att alla har olika uppfattning om detta och dels för att man ofrånkomligen blir en väktare för gårdagen och inte vill se framåt. Därför tycker jag det är tråkigt att skönhetsrådet är så tung remissinstans som det är idag. Hur många idag tycker att globen är en styggelse i Stockholms stadsbild? Inte särskilt många, ändå var det många som skrek ut sin förfäran när den byggdes. Idag är detta uppenbarligen inte ett problem eftersom den är en del av det som ny är värt att beskydda.  Det absolut bästa är att staden får växa så fritt som är möjligt så att olika kvarter kan bildas med olika profil, olika stadsdelar med olika anda och utseende. På detta sätt tilltalar staden så många som möjligt och vi riskerar inte att hamna i försvar av en mall för vad som vackert och inte. Dessutom blir staden mycket mer spännande och intressant om det är något som har växt fram på olika sätt än genom en mall för vad som är rätt och riktigt. Förr att tycka att en sådan mall ens skulle existera behöver man nog ha drabbats av ett svårt fall av konservatism och/eller kulturelitism för att tycka.

Om Stockholm för tid och evighet kommer att se ut som det gör idag kommer staden snabbt att bli tråkig och förutsägbar, det är viktigt att staden utvecklas med tiden utan att för den skulle förstöra – som man gjorde på 50-talet – gamla kvarter genom att spränga bort dem. Ett exempel är de nya skyskrapor som några folkpartister kritiserat för ett tag sedan, dessa byggnader skulle förnya bilden av Stockholm och göra staden mer mångfasetterad. Tänk att ha en stad där man kan vandra omkring i ett modernt kvarter kring city med skyskrapor för att efter en 5-10 minuters promenad längs drottninggatan komma till gamla stan med dess speciella charm. Är inte detta något att sträva efter? En intressant fråga, när dessa skyskrapor är byggda: kommer inte samma personer om 15 år när nästa nya projekt kommer igång vara oroade för exakt samma sak? Men då kommer med all sannolikhet dessa skyskrapor anses vara en naturligt del av den stadsbild som är så ovärderlig. Alltså förändras ständigt siluetten över Stockholm, och tur är det. Hur intressant vore en stad som såg ut på samma sätt som för 100 år sedan?

Jag välkomnar nya höghus i city, att staden utvecklas är någonting positivt. Dessutom så är det fördelaktigt om vi bygger högre i Stockholm, marken är attraktiv och det blir billigare per kvadratmeter desto högre husen blir.  Jag tycker också att det är dags att ifrågasätta det sätt som skönhetsrådet med flera ser på staden. Självklart måste staden få växa både på höjden, bredden och med nya kreationer som kan göra Stockholm ännu mera unikt.