Ett till steg mot ökad övervakning

Det närmar sig nu ett avgörande om det omförhandlade PNR-avtalet i Europaparlamentet. PNR (Passanger Name Record) eller passagerardata innehåller inte bara namn och kontaktuppgifter på de personer som flyger, utan även annan information som samlas in i samband med resandet. Det är oroväckande att den trend som startade efter 9/11 med mer och mer långtgående statlig övervakning än så länge inte har brutits. Den första upplagan av detta förslag avvisades av parlamentet, på grund av att det var en för stor inskränkning i den personliga sfären. Det är nu en omgjord text som kommer att läggas fram för parlamentet, dock verkar det inte som att några verkliga förändringar har gjort, om man får tro Sophie in’t Veld (liberal MEP från Nederländerna).

Frågan gäller inte bara vilken information som ska sparas och samlas in, utan även hur länge, samt om rättsväsendet ska få automatisk tillgång till uppgifterna eller om uppgifterna ska behöva begäras ut. Idag är det till exempel så att svensk polis och tull kan begära ut information om olika misstänkta individers flygresor. En automatisk tillgång till uppgifterna ger helt andra förutsättningar. I det ursprungliga förslaget som parlamentet avvisade var utgångspunkten att automatisk tillgång skulle ges till rättsvårdande myndigheter.

Den grundproblematik som oroar mig är att många nya förslag tillkommer som hotar den personliga integriteten utan egentlig evidens för deras nödvändighet eller för att de faktiskt kommer att vara till hjälp. En del debattörer, så som Stewart Baker (tidigare på NSA och department of homeland security), tenderar dessutom att peka ut enskilda händelser och därefter föreslå generella lösningar. Som när Baker refererar till hur det misslyckade attentatet mot ett flygplan på väg till Detroit den 25 december 2009 skulle ha stoppats med PNR. Till börja med är detta är hypotetiskt. Vidare borde man ställa sig frågan om det är ett effektivt sätt att bekämpa terrorhot på samt om nyttan av insamlandet av denna information står i proportion till den skada som kommer att uppstå som följd.

Jag hoppas att parlamentet än en gång sätter ner foten om det inte är så att man gjort märkbara förändringar jämfört med det tidigare förslaget.